Jag har ångest över mycket nu, att jag tar på mig för mycket, att jag inte säger ifrån, att jag ser till mig själv i sista hand..
Ångest över att jag antagligen kör mig själv rätt in i väggen och i hög fart.
Men jag vill ju göra så mycket och det finns ju så lite tid.
Jag skulle behöva ställa ner foten och säga att det går inte längre men jag kan inte släppa taget..

Jag skulle behöva se till mig själv och min värk och försöka få rätsida på den men jag hinner/orkar/vill inte.
För jag vill inte ha på papper att jag har en sjukdom jag inte kan styra över. Jag vill inte veta att det är fel på mig...

Ångesten kryper under skinnet hela tiden och hjärnan går på högvarv.. Jag har bara ett par timmar på mig att besluta mig om min framtid och det känns tufft. Stressen lurar ihop med paniken och tankarna rullar om hur jag ska bli bemött. Jag ser det värsta framför mig..

Suck varför ska livet vara så jävligt ibland för?