När man hittar sin kärlek så blir man två som räknas som en. När man får barn blir dom två en familj.. När man gifter sig med den personen blir två till en..

För min del känns det som att något gick fel på vägen.. Vi blev två, vi två blev en familj, vi två gifte oss och skulle blivit en och det blev så på sätt och vis.. Jag blev ensam med mina barn..
Jag får sköta dom, hus, djur, planering ja i princip allt och be om hjälp är i hans ögon att jag tjatar...
Nu börjar jag ledsna på att vara ensam med barnen, jag vill också dela mitt innersta med någon..

Jag tycker inte att jag ska behöva ta till en skilsmässa och ta barnen ifrån deras trygghet för att finna detta. Jag tycker att den jag valt att leva mitt liv med ska kliva upp från sitt egoinskränkta liv och börja bete sig som en make och far..

Nej nog med negativt, pessimistiskt surr..