Nu börjar det kännas tungt...
Det börjar dra ihop sig för det där hemska samtalet till veterinären och magen drar ihop sig varje gång jag tänker på det. Det känns hemskt att behöva fatta beslutet att nu får han inte leva mer och inte blir det bättre av att han
flänger omkring och leker till och från hemma.
Men samtidigt så ser jag ju att medicinen inte hjälper fullt ut längre och han sover mycket mer igen. Han surar ihop titt som tätt och morrar när man håller på med honom.
Och jag vet att det är bäst för honom då han inte har någon lycklig framtid med spring och jakt.
Veterinären säger samma sak och avråder till 100% operation men samvetet gnager hårt iaf..
Det är sånt här som gör att jag emellanåt verkligen ifrågasätter om jag ska fortsätta ha hund men samtidigt så
gör jag rätt då jag tänker på honom och hans livskvalite som blir noll om vi opererar honom.
Jag kan inte tänka på mig själv i det här läget och även om det känns vansinnigt hårt så är det det bästa..
Varför kunde inte veterinären bara kommit med ett bättre svar än ett nattsvart utan möjligheter..?
Kommentarer
Trackback
