Tillit..Separationer och barn...
Vad gör att man litar på en person?
Jag har vansinnigt svårt för att lita på människor och delar ytterst sällan med mig av mina innersta tankar.
Jag har väldigt få personer i mitt liv som jag känner att jag skulle kunna prata om vad som helst med och det skulle stanna hos dom.
Men vad är det som gör att vi litar på vissa och inte på andra?
Kemi? Förnuft?Kärlek?Magkänsla?
Jag kan säga som så att för min del har inte kärlek ett dugg med tillit att göra, jag kan direkt erkänna att jag inte litar på gubben till 100% som jag kanske borde göra.Men allt har sina förklaringar, svek och lögner dödar tillit fort och det är svårt att bygga upp den igen..
Detta gäller även s.k vänner, jag vill inte berätta något för en person och sen höra det från en tredje part att det förts vidare..
Jag går på min magkänsla när det gäller det mesta och än så länge har den haft rätt..
Jag vet att många dissar sånt som magkänsla, intuition eller vad man kallar det, men jag tror benhårt på den.
Jag tror också att är man observant på de i sin omgivning så ser man tecknen som visar hur pass pålitlig en människa är...
Visst människor kan förändras men jag finner det som en sanning som går att tänja på..
Vi har alla ett omedvetet mönster som vi följer genom livet och detta mönster kan vi inte ändra på i slutänden.
Det är bara sådana vi är..
Vad gör att ni litar på en människa?
Jag är inne i en period i mitt liv nu där funderingarna är många och jag behöver förändringar..
Jag känner att jag behöver rensa lite i mitt val av umgänge..
Jag är trött på att samma människor som inte bryr sig ett dugg om att fråga hur jag mår i nästa andetag ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv..
Jag är trött på att bara lyssna på andras problem, jag har också problem men det är det ingen som frågar om.
Men varför ska dom?
Vi lever faktiskt i ett väldigt egocentriskt samhälle idag där det mesta handlar om oss själva..
Vi tar oss inte tid längre att fråga hur någon annan mår eller hur deras dag har varit.
Och frågar vi så är vi ändå inte intresserade av svaret utan allt är bara en artighetsfras.
Något jag också reflekterat mycket över det här året är separationer där barn är inblandade..
Varför glöms barnen bort? Många blir så upptagna med sitt eget mående att de glömmer att se de viktigaste personerna i deras liv.. Barn ser och förstår så mycket mer än vad vi förstår..
Jag har varit med om att man försöker straffa barns ilska med hot om flytt till den andra föräldern, jag har hört klagomål om hur jobbiga och arga de har blivit (detta skylls självklart på den andra föräldern)
Men vad många inte ser så är det att barnen mår dåligt och deras sätt att visa det är genom ilska, tystnad, elaka ord och mera...
Men få föräldrar sätter sig ner och pratar med barnen..
För de är så inne i sina egna problem..
Jag säger inte att jag är den perfekta mamman för det är jag definitivt inte!
Jag blir arg på mina barn, jag tappar tålamodet på mina barn för ingenting ibland.
Ibland är jag trött på dom redan när jag vaknar men jag ser direkt när något är fel..
Jag sätter alltid dom före mig själv.
Och jag pratar med dom och jag pratar väldigt mycket med Elsa om hur ska man vara och om någon är dum i skolan, och hur hon mår?
Visst jag mår dåligt, och ja jag grälar med min man så att de ser men de ser också att det går att förlåta.
Jag är ärlig mot mina barn och talar om att jag mår dåligt och att jag inte riktigt har tålamod med dem och därför blir arg på dem snabbare än annars.
Men barn måste se att vi vuxna också mår dåligt för då är det lättare för barnen att prata om hur de mår.
Men man ska ALDRIG lägga över vuxenproblem på dom...
Men man måste tala om för dom att det är tillåtet att ha en dålig dag men man kan tala om det för omgivningen..
Hur gör/tänker ni?
Kommentarer
lina
Jag håller med dig om magkänslan. Jag kan lita mer på en bekant än vissa nära vänner.
Man känner rätt snabbt om man klicker med personen mitt emot.
Du är en av dem jag rätt snabbt kände att detta är en donna helt i min smak. Så olika men ändå lika på mångt och mycket.
Nu har vi inte sätts så mycket el pratat men när vi väl ses så känns de genuint äkta.
Om du förstår vad jag menar:)
Men tror du sks tänka lite mer på dig själv o ditt mående o inte lägga de några meter bakom dig. Va rädd om dig kram
Sandra
Barnen bör ju komma först. .. det är viktigt! Bra skrivet Anna!
Helena
Barnen kommer alltid i första hand. Man får aldrig hota barnen med flytt till den andra föräldern, sådan slår alltid surt tillbaka. KRAM H
Tommy
Ja jag såg den på Instagram. Så fin!
Angående ny header. Jag är inte provs på headers, men någon enkel , mer personlig kanske jag kan få till. Vad hade du tänkt dig?
Trackback
