Hur tänker man..?

Hur fungerar man som människa om man dagligen väljer bort sin familj för sitt eget bekväma leverne?
Att hellre sova i en fåtölj eller soffa än att umgås med sina barn? 
Smita hemifrån så fort en diskussion närmar sig?
Att ignorera och bara se på när en människa sluter sig sönder och samman för att få familjen att fungera och gå runt?
Handla saker åt sig själv utan att bry sig om att barnen ska ha nya skor och kläder?

Eller är det jag som är dum som kämpar fortfarande varje dag för att barnen ska ha en familj?
Är det jag som gör fel när jag blir trött och ledsen för att jag står alldeles själv?
Är det jag som gör fel som säger vad jag tycker? Jag kanske ska vara tyst och bara göra allt istället.
Fortsätta plocka och städa och passa upp på alla, gråta av smärta kan jag ju faktiskt göra på natten när de sover..

Känslan av maktlöshet är total idag, känslan av att se fram emot något som är kul har varit borta länge..
Åka hem till folk är inte kul längre för hur trevlig känner man sig när smärtan strålar i varenda muskel efter att ha städat, stått vid spisen, burit barn och gjort en massa annat före...

Hur kul är det att behöva tjata på barnen om saker när det enda svaret jag får är: det gör ju inte pappa så varför ska vi?
 Mina barn är 2,5. Snart 4 och snart 8 och de har lärt sig att man behöver inte ta undan efter sig för det gör någon annan.. Orkar man inte så struntar man i det.. Pratar jag med dom så går dom iväg, precis som deras pappa gör.
Det skrämmer mig att respektlöshet fastnar så fort hos barn.
Att jag försöker lära dom och hjälpa dom bygga en värdegrund som de kan stå på den dagen det är dags att kliva ut i vuxenlivet, det struntar dom i för pappa visar och lär dom motsatsen...

Jag är fast, jag vet varken in eller ut längre.. Jag mår dåligt över att tänka på hur framtiden ser ut för mina barn om de fortsätter så här..
Jag mår dåligt över mig själv, över att jag trots totala motgångar och motarbete fortsätter att kämpa mig själv ett steg närmare botten för varje dag..
Botten närmar sig med stormsteg och jag vet att det kommer bli en förjävla hård smäll när jag landar där...

Hur gör jag??


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

trissmamman.blogg.se

Om livet som mamma åt tre tjejer i småbarnsålder, ett gäng djur av alla de slag och en man som jag inte drar jämt med alla dagar..

RSS 2.0